Ingen verkar bry sig.

 

Dagen har spenderats med mina killar i Gränna o Visingsö.

När vi var på väg till bilen för att åka hem lade jag märke till att en kille låg på gräskanten en bit ifrån med sin kick-bike jämte sig. Jörgen gick lite före mig o märkte inte av att jag stannade.
Kan ju varit så att andra inte heller märkte eftersom han låg själv, eller?

 

Många tankar snurrade i huvudet o tänkte först göra som alla andra, gå där ifrån o låtsas om ingenting (hur jag ens kunde tänka så är för mig en gåta) men hjärtat sa annat.

Jag gick fram till killen som låg halvt på mage med tårar i ögonen o hjälmen på svaj.
Frågade hur det var med honom?
Om han varit med om någon olycka?
Om föräldrarna var i närheten?
Ja, det blev lite frågor o jag fick namnet som började på T o killen var i 10 års åldern o det hade inte varit någon olycka utan han hade helt plötsligt kännt som blixtar i huvudet o illamående o blev tvungen att lägga sig ner. Aha.. migrän eller hjärnskakning var min första tanke. Jörgen såg att jag stannat hos killen o kom dit även han.

Killens mobil var död o jag fick ringa från min för att få tag på föräldrarna.

Först ringde vi hans mamma men inget svar. Sen ringde vi pappan som blev så oerhört tacksam för att vi stannat hos hans son o att vi ringt upp.

Regnet började dugga o gubben min hämtade handdukar som vi lade på T som täcke. Han frös o var rädd men vi lämnade inte hans sida o Jörgen (min man) klappade honom på armen hela tiden.
Beröring lugnar.
Lugnar något enormt.

Oscar var nyfiken o frågade emellanåt:
"Du mår inte bra? Oscar mår bra..."
Mammas lille kille.

 

Frågade upprepade gånger ifall symtomen förvärrats o om han ville ha vatten eller sitta upp.

15 min senare kom Ts pappa.
Orolig för sin son men vi kom fram till att det måste vara en migränanfall.
Jag förklarade för T vad det var o han var rädd för att ev åka till sjukhuset.

Pappan tackade flera gånger o var så tacksam.
T berättade att många hade gått förbi men att det bara var vi som stannade.

 

Tänk om jag oxå ignorerat.
Hade aldrig förlåtit mig o jag har själv barn o jobbar inom vården o det var det som gjorde att jag stannade o gick fram.
Ett barn ska man aldrig ignorera. Kan vara precis vad som helst.
Diabetes.
Ep.
Olycka.
Mm mm.

Under tiden vi var vid Ts sida kom 2 olika par o frågade om vi behövde hjälp men avböjde.

 

När vi skulle gå därifrån ville pappan ge oss något som tack.
Inte behövs det o vi var ju på väg till bilen o ville åka hem men han skickade ett sms till min mobil.
Det stod att vi skulle få kola från "Polkapojkarna".
Ja, det fick bli ett stopp där innan avfärd hemåt o vi fick 3 strutar med kola samt 2 klubbor (1 på bild då Lille bus redan tagit sin)

Kändes oerhört bra i mitt mammahjärta att vi stannade o kunde hjälpa en liten kille i nöd.

Hoppas allt gick bra för T o att han nu sitter o myser med sin mamma o pappa.

Sms:et från pappan.

 

Vårat Tack-godis.