15 månader.

 

Vårna lille bus-gos som ger oss så mycket glädje!!

Egentligen skulle detta inlägg skrivits redan igår men då tiden inte fanns så får det bli idag istället.

Nu har Oscar hunnit bli 15 månader & man kan ju bara förundras över hur tiden har sprungit iväg & hur mycket kärlek det egentligen finns till denna lilla varelse.
Man känner stor glädje när han sträcker upp sina armar för att bli buren eller vill komma & sitta tillsammans i fåtöljen. Eller när han kommer med Majskrokspåsen & vill ha lite att knapra på.

Att utvecklingen går frammåt för varje dag (känns det som) är häftigt. Fast han inte pratar vårat språk så förstår han vad vi säger.

Om jag frågar:
om han ska upp & vila så går han till grinden vid trappan.
om vi ska byta blöjan så går han till platsen där vi byter blöja.
om vi ska gå & äta så går han till köket.
om han vill ha vatten att dricka så går han till köket & diskhon.
mm mm.

Det är häftigt tycker jag att de förstår så mycket men inte kan prata. Ja, han pratar på sitt sätt men inga ord än förutom några få som mamma, pappa, Becka, uggla, hoho (ugglans ord), mjau eller som monstren låter rrraor (alla ord på sitt sätt).

Det finaste är kontakten mellan honom & hans storasyster, hon är ju ändå 16 år men de har så kul ihop. Busar, skrattar & busar igen.

Nu är vår lille bus förkyld & vaknade inatt vid 4-tiden för lite välling, tänkte att han skulle kunna ligga kvar emellan men han låg bara & klappade mig på kinden. Så sött & jag bara log där i mörkret men det slutade med att han fick gå till sitt rum för vi båda behövde mer sömn. Gose.

När man skriver & tänker på Oscar så är allt rosenrött & skimrande men han kan verkligen reta gallfeber på oss emellan åt. Han pillar på ALLT, inget får ligga ifred. Fjärrkontroller, sladdar, mobiler, storarumsduken, öppnar lådor/skåp, tar gärna toaborsten & är allmänt överallt så man borde klona sig emellanåt men man glömmer av det "jobbiga". Fast jag ska erkänna, ibland vill man bara rymma eller skrika rätt ut... gaaaaaahhhhhhhhhh!!

Kram Hanna